Regn på min parad

Jag orkar inte äta lunch så jag äter ostbågar istället. Johan var på ÖB igår och kom hem med en monstruöst stor påse. 450 gram.

Ångesten – som jag trodde skulle försvinna efter seminariet – återkommer fortfarande. Det liksom sköljer över obehagskänslor med ojämna mellanrum. Jag blir kall, illamående, yrslig. Jag måste fortfarande brotta bort alla tankar på uppsatsen.

Felet är att jag nog aldrig någonsin skrivit en uppsats jag varit så nöjd med. Och så var den inte alls så värst bra.

Fan. Nu blir jag ledsen istället.

6 svar till ”Regn på min parad”

  1. *skickar över 10-dubbla Marabou från Ica Maxi och en stor kram*

  2. Men vad tusan Veronika, du är ju bäst! Min stora idol! Så det så. Pilutta alla andra. Förresten tror jag du kommer få VG. Det är ju inte alltid man har tänkt färdigt heller. Du kan väl ta tillvara den kritik du fick och införa ändringar efter den till den slutliga versionen av uppsatsen? Så funkade det i a f när jag ventilerade min magisteruppsats.

    1. Jo, det får jag. Och kommer nog vara så illa tvungen om jag ska kunna använda uppsatsen för någonting alls i framtiden.

  3. Jobbig känsla. Men jag håller med talaren ovan, du är ju bäst.

    1. Alltså. Bäst? Jag är typ inte bra på någonting. Och det säger jag inte för att kokettera. Jag är halvdan på mycket, snarare.

      1. Jag tycker att du är smart och begåvad, Veronika. Bäst är ju relativt, men i min bekantskapskrets är du i toppskiktet bland smarta och begåvade i alla fall. Sen hamnar du inte högt i t ex grönsaksätarligan, men man kan ju inte vara bäst på allt.

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar