Har kvinnor alltid kunnat filosofera – nej, det måste vara något nytt!

En gång för åtta år sen läste jag kursen 17th Century Women Philosophers. Jag fick då ofta höra att ”Äsch det fanns väl ändå inga kvinnliga filosofer på 1600-talet?”. Eh, jo. Det fanns prinsessan Elisabeth av Böhmen (edit: skrev Bohemien först, mycket lustigt), Moderata Fonte, Marie le Jars de Gournay och Margaret Cavendish för att nämna några. Jag skrev slutuppsats i den kursen om Marie de Gournays text ”Égalité des Hommes et des Femmes” från 1641, dvs en text om mäns och kvinnors jämlikhet, skriven långt innan emancipationsrörelsen eller 1960-tals feminismen. Speciellt prinsessan av Palatinen brukar kunna nämnas i filosofihistorier, detta eftersom hon brevväxlade med René Descartes, och tidigt påpekade problemet med hans syn på dialektiken mellan kropp och själ: Hur skulle något immateriellt kunna styra något materiellt?

Det kan vara värt att påpeka att dessa kvinnliga filosofer föga ägnade sig endast åt ”kvinnofrågor”. Marie de Gournay gjorde det i stor utsträckning, men hon kände också Michel de Montaigne och vid dennes död blev hon redaktör och utgivare av hans texter, samt skrev en novell där Montaigne figurerar. Elisabeth av Böhmen (eller Palatinen, båda förekommer) intresserade sig främst för Descartes filosofi och vad jag vet inte åt någon ”kvinnofråga”. Moderata Fonte skrev, bland annat, om kvinnans natur, medan Margaret Cavendish ägnade sig åt teoretisk, experimentell filosofi.

Dessa kvinnor och filosofer fanns i allra högsta grad. De brevväxlade med mer erkända filosofer (vilket var det sätt på vilket det filosofiska samtalet till stor del fördes, innan tidskrifterna och internet), vissa ordnade speciella tillstånd som tillät dem att – bakom skynken – få närvara vid universiteten, andra ordnade egna samtalsgrupper och de skrev böcker. De hade åsikter och de såg till att dessa blev hörda. De var alltså en viktig del av det filosofiska samtalet.

Precis som kvinnor under 1900-talet och idag är en viktig del av det filosofiska samtalet. Men vet ni? Om man inte tittar noga efter skulle man kunna tro att idag är det också nästan bara män som filosoferar. På de högre seminarierna händer det att jag är enda kvinnan som närvarar, men oftast utgör vi kanske 20 % av de närvarande. Och då består dessa 20 % av doktorander plus jag. Alla professorer och lektorer är män. (Nu pratar jag om de som brukar gå på högre seminariet i praktisk filosofi i Uppsala, det är knappast ett representativt urval för alla Sveriges filosofer, men det ger ändå en bild.) Så gott som varenda artikel och varenda bok jag läst i filosofi är skrivna av män (eller, det kan nog röra sig om en 80-20-fördelning här också); och nu talar jag inte bara om filosofihistoriska kurser.

Vad det här visar är att vi måste lära oss av historien. Vi måste se till att vi inte bortser från någon röst, för att den rösten råkar tillhöra en kvinna. När vi skriver artiklar måste vi hänvisa också till kvinnliga filosofer, även om de tycks ha lätt att försvinna. Det påminner mig om Frances Howard-Snyder (kvinna) som ihop med Alastair Norcross (man) skrev artikeln ”A Consequentialist Case for Rejecting the Right” 1993; den första uppsats där grad-konsekventialismen (scalar consequentialism) föreslogs och försvarades. Diskussionen kring grad-konsekventialismen tog dock fart först för ett par år sen och i den diskussionen hänvisas endast till Norcross senare uppsatser i samma ämne (”Reasons without Demands: Rethinking Rightness” och ”The Scalar Approach to Utilitarianism”, båda från 2006). Tror inte jag läst någon som hänvisat till den där första gemensamt skrivna artikeln, och inte heller till Howard-Snyders ”The Heart of Consequentialism” från 1994. En uppsats som jag ser som en av de bästa konsekventialistiska texterna som skrivits

Jag ska inte säga att inte mycket har hänt sen 1600-talet, för galet mycket har hänt. Men utan kursen i Kvinnliga filosfer på 1600-talet hade jag varit lika historielös som alla dem som sa till mig att det inte fanns några kvinnliga filosofer på 1600-talet. Kanske hade jag då gått på myten att allt är så mycket bättre nu, nu när kvinnor har lika stora möjligheter som män. Och nog kan jag nämna ännu fler kvinnliga filosofer från 1900-talet och idag än från 1600-talet: Julia Annas, Frances Kamm, Martha Nussbaum, Judith Butler, Judith Jarvis Thomson, Luce Irigaray, Simone de Beauvoir, Phillipa Foot, Rosalind Hursthouse, Susan Haack, Londa Schiebinger, Christine Korsgaard, Janet Radcliffe Richards och Lisa Shapiro (lärare på 1600-tals kursen). Eh, och säkert några jag glömt. Jag tror knappast dessa kvinnor kommer falla i glömska (garanterat kommer inte deras idéer göra det), men det trodde kanske inte kvinnorna på 1600-talet heller?

– – –

Jag skrev ju några ord om Harry Potter-kursen igår och tänkte utveckla lite om ”onödiga” kurser jag läst. Men det blev så långt bara om den första jag började skriva om. Kanske skriver jag mer om andra ”onödiga” kurser, som ju som ni ser inte är onödiga, sen. Kanske inte.

Annonser

5 thoughts on “Har kvinnor alltid kunnat filosofera – nej, det måste vara något nytt!

  1. Kaia skriver:

    Det som stod ut för mig här är BAKOM SKYNKE. Fick de verkligen sitta bakom en skärm och plugga/lyssna/vad-det-nu-var? Jag förstår inte filosofi själv, beundrar den som gör det, men det här var en intressant text. Ska gå och läsa om din Harry Potter-kurs nu.

  2. Jenny skriver:

    Klart intressant. Kanske ligger en del av problemet i att det är så många flers ord och tankar som ska upp till ytan nu? Fler som filosoferar 😉 Fast de borde kunna klämma in fler kvinnor tycker jag, åtminstone borde föreläsare ta ansvar för att ta upp fler kvinnor. Men att färre kvinnor går på föreläsningarna/kurserna är ju inte så mycket man kan göra mer än försöka få fler tjejer intresserade av filosofi. Dock borde universitetet kanske slå ett slag för jämlikheten och se till att alla kurser har en jämn fördelning av manliga och kvinnliga föreläsare… Äsh jag vet inte. Jag bara bluddrar. 🙂

    • Veronika skriver:

      Det finns en textserie som heter ”The other voice in early modern Europe”, och i den har texter av de kvinnliga filosofer från 1600-talet som jag nämnde publicerats med kommentarer. För det handlar faktiskt om att en röst har glömts bort och tystnat, medan bara den andra rösten fortsatt göra sig hörd. Detta att lyfta fram gamla bortglömda texter och vissa dess relevans i sin samtid men också i vår, tycker jag är mycket viktigt. Och det gäller både i filosofi och t ex litteraturhistoria.
      Vad gäller jämställdhetsarbetet är det en ständig work in process.

      • Jenny Mo skriver:

        Håller med dig om litteraturhistoriabiten (har ju inte läst filosofi) – enda undantaget på lärarprogrammet när vi läste barnlitteratur. Då var det mest kvinnliga författare, hör och häpna. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s