Idag var jag in på ica precis samtidigt som årets stora pensionärsinvasion. Eller, det var kanske 2-3 stycken. Redan borta vid kexen hamnade jag bakom en farbror och sen varje gång jag skulle någonstans så gick han lååååångsamt lååååångsamt precis framför mig med sin rullator.
Jag fattade ett beslut. Detta ska inte stressa mig. Jag har inte bråttom någonstans.
När jag kom till kassan gick han mot den längsta kön. Jag fortsatte följa efter honom och ställde mig också i den kön.
Hjärnan var inte riktigt med på mitt beslut. Ögonen tittade mot de andra kassorna. Borde jag inte? Men jag andades med näsan och intalade mig att jag inte hade bråttom någonstans.
Inser när det är farbrorns tur att han inte lägger upp några varor på bandet, trots att tanten framför redan håller på och fipplar med sitt ica-kort. Andas. Jag har inte bråttom. Så går farbrorn fram till rullbandet och lägger upp – en femhundring. Han hör till tanten!
Och vips var det min tur och min kassa gick snabbast.
