Jag kunde inte sagt det bättre själv så jag bara citerar Lisa Magnussons krönika.
Jag betraktar mig själv som en frisinnad person. Liberal. Inte i politisk mening eftersom det tydligen är synonymt med att propagera för hårdare tag i skolan, svensktest för invandrare och statlig massövervakning. Men liberal som i att jag tycker att alla i så stor utsträckning som möjligt skall få leva sina liv som de själva vill, utan att någon lägger sig i.
Sen handlar fortsättningen om att föräldraförsäkringen bör delas rakt av och där håller jag visserligen med henne, men eftersom hon inte alls argumenterar för sin sak (och det tänker inte jag heller göra just nu) så citerar jag inte mer. Det var liberal-delen jag ville komma åt.
Det känns som om det enda partiet som är någorlunda socialliberalt är Miljöpartiet (och Maria Wetterstrand har skrivit om att De gröna [är] ett naturligt hem för socialliberaler). Jag trodde faktiskt att Folkpartiet tagit bort liberalerna ur sitt partinamn, men det har de inte. Nåja, Vänsterpartiet var ju sega på att få bort kommunisterna ur sitt partinamn, så det gör ju inget.
Det känns som ideologier är ute, på väg bort. Det är sakfrågor som ska styra. Jag vill ha tillbaka riktiga kommunister, riktiga liberaler, riktiga högermän, istället för den här medeljönsigheten vars mantra skola, vård, omsorg inte säger något alls. Alla håller med, ingen säger emot. Nonsens.
